Jag är kär!

Stundvis har det varit tungt. Det vet kanske ni som följt min blogg från början. Det var tufft. Jag skrev om det här:Om att sakna sitt andra jag, här: Två världar, eller egentligen fyra och här: Det modigaste jag någonsin gjort. Ändå har jag varit sparsam med mina känslor (eller ska vi kalla dem vid deras egentliga namn: panikattacker) här på bloggen. Den skulle ju fokusera på det positiva. Jag ville inte skriva alla mina värsta tankar om hur jag hade svårt i mitt nya förhållande men tror ändå att den alerta läsaren kunna läsa det mellan raderna. För det var tungt.

Men vet ni, i somras vände det. Egentligen vände det nog redan lite innan, men det tog en stund för mig att inse att det vänt. I somras märkte jag det fantastiska: jag var nyförälskad i en gammal goding. Min ungdomsförälskelse hade plötsligt slagit ut i blom: jag var och är fortfarande nykär, i min hemstad, Vasa. Tjolahopp! Vilken insikt. Här har min man hållt på med sina kärleksförklaringar sedan dag ett och jag har bara svarat med... "döööh, ser du inte de fula husen från sextio-talet, den här stan är ju så ful, så förstörd..."

Efter vår två veckor långa resa ner till södra Finland, och våra gamla kvarter, alla vännerna (som jag fortfarande saknar ofantligt mycket i vardagen),  så insåg jag någonting fundamentalt viktigt. Livet är här och nu, och det kan på riktigt inte bli mycket bättre än så här. Jag insåg att vi knappast skulle ha mer tid att träffa vännerna i Helsingfors om vi bodde där än vad vi gör nu. Däremot skulle vi bo på mindre yta, ha en himla mycket mer stressig vardag, ha mindre pengar att röra oss med, och en massa stress och press på från barnen som skulle vara influerade av en himla massa intryck som kommer från kompisar och samhället i stort. För att komma bort skulle vi antagligen resa utomlands, jag skulle stressa i kvadrat för att packa våra väskor för att sedan försöka koppla av men ändå inte lyckas utan bara jaga upp mig över hur tungt det är att resa med barn. (det stör mig fortfarande att det internationella flygfältet ligger så långt bort, men försöker komma ihåg det här när jag krisar över omöjligheten att resa bort för en kortare tid). Det var insikt nummer ett.

Under sommaren har jag kommit på mig med att istället tänka på allt det fina vi fått på köpet då min man tog emot jobbet är uppe i periferin, i stan dit jag svor att jag aldrig skulle återvända, denna fucking-åmåls liknande tonårsskräck till småstad. Plötsligt såg jag staden ur ett nytt perspektiv. Och, I hate to say this, men det som om jag plötsligt hörde min mammas röst rabbla upp allt det fina med den här staden (den där rösten som jag då ratade i tonåren, som jag tyckte var helknäpp, hon fattade ju ingenting, livet var ju där ute, där långt borta i stoooora världen). Nå vilka tankar har jag kommit på mig själv att tänka då?

Jo, den viktigaste av dem alla är att detta är en fantastiskt bra stad för allting ligger på fem minuters avstånd (med bil) eller 10 minuters avstånd (med cykel, dock svettiga 10 minutrar). Ekogrönsakshandlaren på landet: 5 minuter, Innerstan: 5 minuter, skolan: 3 minuter, dagis: 5 minuter, jobb: 5 minuter, makens jobb: 5 minuter, mjölkbonden: 5 minuter, kompisar: 1-10 minuter, apotek: 2 minuter, Siwa: 1 minut, S-market: 3 minuter, tågstation: 5 minuter, yogacentret: 5 min. Undsoweiter. Ja, och villan: 50 minuter (istället för 5h50min). Sen brukar jag träna min hjärna i att räkna hur många minutrar jag vinner varje dag på att bo här, respektive i Helsingfors, eller ibland när den sydamerikanska pulsådern börjar pumpa kör jag samma hjärnträning med Santiago som referenspunkt. Kan säga att det blir otaliga TIMMAR vi vinner på att bo här. Och det är bra, om jag nu sen bara skulle förstå att inte pressa in mer program på de där timmarna utan sätta mig i yogaställning och säga "ohm" istället ...skulle göra gott åt en överarbetad kropp.

Men det finns fler orsaker. En grej som slog mig riktigt hårt i nyllet i somras då vi hade utländska gäster här var det här med en stad som har allt, men i mini-format. Mini-Borgbacken Wasalandia, mini-Hagnäs med torget och hallen och burmeserna i hörnet av Storalångatan, mini-bibborna (men som ju allihop är hundra gånger bättre än bibborna i Helsingfors, de tävlar i samma klass som Mariehamnsbibban kan jag säga, men på två språk!). Minibiografen Gloria: visar de viktigaste filmerna, oftast barn-sådana, och mer än så har jag inte tid för. Mini-arbis; som ju har tusen gånger intressantare kurser för mig än Arbis i Hfors, med chans att rymmas med dessutom (sen när jag har tid...). Mini-teater: helt suveränt, dessutom på två språk!, Hoppas verkligen att jag ska kunna gå på Edith i höst... Mini-simstränderna, men så mycket renare vatten då antalet besökare är så mycket mindre än i Helsingfors (dessutom algfria den största delen av sommaren). Mini-sverigebåten (aka Wasa Line) och mini-Stockolm (aka Umeå), och då det gäller kryssning och shopping i Sverige så tillhör jag definitivt old school: small is beautiful, less is more, say no more. Nu missar jag säkert några mini-grejer, men ni förstår: det är fint att ha allt men i mindre format, och framförallt med färre människor runtomkring.

Vänskap. Sådan har jag gott om i Helsingfors också, för all del. Mitt hjärta värker då jag tänker på alla goda kompisar som vi inte längre kan träffa extempore. Men det finns något som heter barndomsvänner, och barndomsbekanta. Det finns något alldeles särskilt i det där att ha lärt känna kompisar i unga år, från "banski" till gymnasiet, känna deras föräldrar, veta var de vuxit upp, veta att vi har ungefär samma barndomsminnen, samma storyn om gamla lärare etc. För ett år sedan skulle jag kanske ha tyckt annorlunda men nu vill jag påstå att de här gamla vännerna får mig att slappna av, att koppla bort, att vara mig själv. Jag brukade tänka då jag kom hem till Finland (Helsingfors) att oj så skönt det är att vara hemma, jag kan automatiskt läsa vad folk menar i deras ansikten och viceversa, behöver inte anstränga mig att passa in i en främmande kultur.  Trodde jag, ja. Nej, hemma hemma är här på slätterna. Här finns inget okonstlat aller anammat. Här är jag hundraprocent mig själv, och därmed basta. Och vännerna runtomkring vet det. De vet vem jag är. Och det är inte längre ångestfyllt, utan skönt.

Sen finns det förstås en massa fler saker som jag tycker att är ganska häftigt i den här stan. Ids inte gå in på de sakerna mer nu eftersom Linn Ljung beskrev dem ganska bra igår (Varför Vasa är Finlands bästa stad) från en inflyttads perspektiv. Okej det där med metamfetamin vill jag helst inte tänka på... att sånt.

Jag har alltså gått och blivit kär. Och det är riktigt riktigt skönt. Faktiskt.