Vasa stad lider av ekonomiska trångmål. I Vasabladet den 15.10 gick det att läsa en kolumn av Hans Franz, där han säger att staden nu bör satsa på helhetslösningar:"Helhetslösningar är i regel bättre för patienten, klienten, kunden, kommunmedlemmen", konstaterar han.
Men vilken sorts helhetslösning talar vi om här? Vilken sorts "strukturförändring" behöver vi för att vända det sjunkande skeppet? Min tanke om de ekonomiska trångmålen som staden befinner sig i går ungefär så här: Ok, låt hyveln hyvla över hela helheten. Kör på. Men snart märker vi säkert att det inte finns någon ost att hyvla mer, och att problemen bara växer sig större med sjukare invånare (inklusive utbildnings- och vårdpersonal), brottsligare ungdomar, och en massa andra otyg som följer i hyvelns fotspår (läs Mirijam Kallands kolumn 16.10 i HBL om de negativa konsekvenserna efter 1990-talets inbesparingar).
Istället föreslår jag följande helhetslösning: Kommunen kan börja med att stå upp för kommuninvånarnas hälsa och välmående genom att våga bryta sig fri från de statliga kostråden. Börja med att förespråka riktig och hälsosam mat till kommuninvånarna istället för de nuvarande ogynnsamma råden som THL står för och som okritiskt förespråkas av läkare och kostrådgivare på stadens alla vårdinrättningar. Börja också servera riktig offentlig mat på sjukhus, i skolor och i daghem.
Men riktig mat kostar ju mer än det som serveras nu. Var är inbesparingarna? Låt mig precisera:
Sedan Finland anammade en s.k. fettsnål diet (se fotnot 1) med stort kolhydratintag (50-60%) har mängden överviktiga personer i vårt land fördubblats (överviktiga och grovt överviktiga vuxna: 8,4 %/1990 till 16,4%/2010, källa: OECD 2012). Alarmerande är att andelen överviktiga barn har ökat speciellt mycket sedan slutet av 1970-talet (överviktiga pojkar i skolåldern från 8,4% år 1977 till 19,4%/1999, överviktiga flickor i skolåldern från 4,5%år 1977 till 11,2% år 1999, källa: Wang and Lobstein 2006). Med tanke på att övervikt leder till många kroniska sjukdomar som belastar kommunens sjukvård så är det här något som bör vara topprioritet bland kommunens beslutstagare.
Inte nog med fetma-epidemin och dess följder, i Ann Fernholms bok "Ett sötare blod" (2012) framkommer att ett förhöjt blodsocker orsakar en rad andra hälsoproblem hos befolkningen utöver de som vanligtvis kopplas till övervikt. Hon går igenom forskning som gäller demens och Alzheimer, fibromyalgi, cancer, acne, PCOS (som kan leda till infertilitet), IBS, m.fl.. Alla dessa sjukdomar belastar idag den kommunala sjukvården på ett eller annat sätt. Att dra ned på sjukvårdskostnaderna utan att göra något åt det
underliggande problemet till varför våra sjukvårdskostnader är så höga,
är att skjuta sig själv i foten.
Mitt förslag är alltså att vi tar Fernholms rekommendationer på allvar: se till att alla kommuninvånare förstår vikten i att hålla ett stabilt blodsocker och insulinproduktionen låg. Och inte nog med det, se också till att alla kommuninvånare får de rätta redskapen att hålla ett stabilt blodsocker. Tyvärr tillåter inte de nuvarande kostråden fråm THL ett sådant scenario eftersom de förespråkar en alltför kolhydratrikt kost som dessutom inte innehåller tillräckligt med riktigt fett för att hålla våra kroppar i balans. Istället skulle detta innebära att kommunen ser till att alla som bor innanför kommunens gränser förstår vikten i att avstå från allt som höjer blodsocker (socker, mjöl, fettfria produkter, limonad, saft, onödigt söta frukter som t.ex. vindruvor, industrimat som innehåller gömda sockerarter) och att stabilisera sitt blodsocker med rätt sorts fetter (smör, olivolja, kokosolja är en bra början) och protein. Det innebär också att kommunen serverar sådan mat i de offentliga inrättningarna (läs: sjukhus, dagvård, skolor). För den som fortfarande känner sig bunden av de statliga kostråden kan tilläggas att dessa råd är endast rekommendationer. Varje kommun har möjlighet att fatta egna beslut och frångå de statliga kostrekommendationerna på basen av forskning som visar andra resultat än de som THL väljer att plocka fram (och som hittills endast lett till eskalerade sjukvårdskostnader i vårt land).
Alltså, de stora inbesparingarna kommer från friskare kommuninvånare. Sjukvården slukar en stor del av kommunens pengar idag. Om kommuninvånarna är friskare så minskar trycket på sjukvården. Om det serveras riktig och hälsosam offentlig mat så orkar också personalen bättre och blir också mindre sjuka. Personalens egna barn orkar bättre i skolorna och i dagvården och hålls också friskare så att föräldrarna inte behöver ta ut så många sjukdagar pga sjukt barn. Men det är inte bara sjukvården som vinner på bättre mat. Alla skolbarnen har bättre förutsättningar att klara sig i skolan då deras koncentrationsnivå ökar med ett stabilt blodsocker. Det i sin tur kan i bästa fall leda till lugnare klasser och ett minskat behov av speciallärare och assistenter, en välkommen sparåtgärd för en trängd ekonomi. Med tanke på de stora kostnaderna i åldringsvården kan jag ännu tillägga att med en balanserad kost kommer ålldringarna att klarar sig längre hemma då de inte är lika sjuka längre (eller lider av demens) och de kan istället börja njuta av sin ålderdom istället för att sitta i kö till stadens hälsovårdscentraler för att få sina mediciner.
Inbesparingarna kan vara enorma om kampanjen om riktig mat är lika effektiv som tobakskampanjen varit. Utgångspunkten i en sådan här helhetslösning borde vara att alla kommuninvånare med rätt sorts kost ska kunna ta hand om sig själva, och att de offentliga inrättningarna ger möjlighet till ett stabilt blodsocker genom vettiga rekommendationer och mat. Med tanke på både budgetunderskott och statistiken över övervikt har vi ingen tid att förlora, än mindre tid för att demonisera och ignorera sådan information (se fotnot 2) som redan visar vilka möjligheter till förbättrad hälsa vi har om vi äter sådan mat som inte gör oss sjuka!
***
Fotnot 1: De finska kostrekommendationern blev officiella år 1987, det var då man började implementera en fettsnål kost med upp till 50-60% kolhydrater i offentliga inrättningar. Fettsnål mat har förespråkats av experter sedan början av 1970-talet efter att forskare började anta att orsaken till att hjärtinfarkter och vuxendiabetes gått ner under andra världskriget hade att göra med bristen på fett i kosten (Fernholm 2012). Men det första som reglerades under kriget var hur mycket socker (och kaffe) som finländarna fick köpa (Sillanpää 1999).
Fotnot 2: Många studier har visat att det inte finns något som helst samband mellan hjärtinfarkt och mättade fetter och att det egentligen förbättrar kolesterolet (Källa: Siri-Tarino et al 2010; Campos et al 1992; St-Pierre et all 2004). Personliga berättelser om hur man lyckats förbättra sin hälsa, gå ner i vikt och sluta upp med medicinering med en blodsockerbalanserande kost finns det gott om vid det här laget (story1; story2; story3; story4; story5; story6; story7;story8;story9; story10)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar