Det är skönt att vara hemma. Nja, hemma är jag ju inte precis per strikt definition. Vårt hem är sålt, vi bor i någon annans f.d. hem och vårt lösöre är utspritt i svenskfinland. Men jag är i alla fall hemma, går på bekanta gator, lever i en kultur som kom med bröstmjölken, barnen har fått en dagistant som skött om mig i tiderna och bordet jag sitter vid är bekant från otaliga söndagsmiddagar och julmåltider. Jag är hemma.
Det var en intensiv tid jag levde i Chile. Jag lät mig förföras av nya intryck på ett sätt som jag aldrig gjort förut. Djupa intryck, nya förståelse för den värld vi lever vi, en helt ny sida av mig själv som jag äntligen vågade upptäcka. Det var befriande men också jätte tungt. Det var tungt att följa med på så nära håll kampen om att få existera på sina egna villkor. Jag involverade mig aldrig i den kampen, den är inte min. Men jag iakttog och förstod enda in i benmärgen vad det handlar om. Och det var tungt. Det var tungt att inse att allt inte är som man tror att det är. Att också hemmamiljön bär på sina förtäckta sanningar, att vissa saker kanske inte är precis så som man trott att de är. Att våra egna värderingar som är inbakade i de identiteter vi och generationerna före oss byggt upp inom oss inte klarar av att hantera vissa sanningar. Istället tar vi till andra förklaring, för att kunna leva i frid med gott samvete.
I Chile var det här uppenbart var än jag rörde mig. Och det var tungt att leva med den insikten. Men på samma gång var det otroligt befriande att få fördjupa sig i andra alternativ, att se att det finns en annan värld där ute, och att allt handlar egentligen om att våga öppna ögonen och tar för sig av den verkligenheten. Underbart!
Men här hemma är det bara skönt att vara. Allt verkar så fixat, allt verkar så bra. Det nymalda kaffet från den anrika butiken Lisa Koski smakar gudomligt gott. Så gott och så gemytligt var det att handla i den butiken att man lätt glömmer att det kaffet nog egentligen inte kommer från Juthbacka, utan från okänd ort någonstans i Syd- eller Centralamerika (eller Afrika). Och jag har egentligen ingen aning om vad som döljer sig bakom de kaffeplantagen, vilka verkligheter de kaffebönderna möter varje dag för att odla mina kaffebönor.
Det var också skönt att köpa sik i saluhallen, fiskad ute i Replot. Härligt, fisk från egna vatten, ursprung klarlagt, inga bekymmer med det. Så fint och härligt att jag lätt kan glömma kampen om kunskapen. Kampen om vem som definiera om vattnet blir förorenat eller inte. Den där kampen som var så påtaglig och verklig i en liten fiskarby på andra sidan världen men som här inte existerar. Det är lätt hänt att jag i sådana lägen tänker att de är galningar de där "moderniseringsmotståndarna" på andra sidan världen. Inte är ju min fisk förorenad, inte lider ju jag av att skogsbruket lyft upp mitt land bland de rikaste och mest framgångrika i världen. Varför skulle de då lida? Nej, galningar, det är vad de är. Så måste det vara. För om de är galnningar så kan jag lugnt äta min fisk i fred (trots strikta rekommendationer för gravida att inte överkonsumera östersjöfisk...).
Egentligen vet jag ju att de inte är galningar, utan verkligen bland de mest insiktsfulla människor jag stött på i mitt liv. Men just nu tänker jag njuta av att vara hemma en stund. Snart ska jag börja tolka och analysera, skriva och fundera. Men just nu njuter jag bara av att vara hemma igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar