9.12.12

Tillbaka till framtiden

För någon månad sedan reste jag tillbaka till framtiden. I alla fall en sådan sorts framtid som jag skulle vilja se. Jag reste till en vacker liten by vid Stilla Havets sydöstra gräns. Byn var omringad av vackra djupgröna kullar, täckta av skog och vårgröna vidsträkta fält med gräsätande kossor, hönor och getter. Ett ställe med otroligt vacker vy över den djupblå allsmäktige oceanen, vars vågor och tidsfloder ersätter alla behov av avslappnande musik eller tickande urverk (inget behov av klockor här, bussen in till stan kör förbi när det passar den). Ett ställe där barn verkar leva lyckligt ovetande om röda blixtrande bilar, arga fåglar, eller fagra prinsessor. I den här byn lever människor på det som havet har att erbjuda och njuter av livet utan några som helst tankar på vad vi i "väst" (konstigt, härifrån sett blir det ju närmast "öst") anser vara ett meningsfullt liv. Sånt som karriärstege och monetär rikedom verkar främmande här - närmast handlar det om kollektiv harmoni enligt naturens egna gränser. Eller så fick jag det förklarat för mig. Jag är ingen etnograf, så jag får förlita mig på mina intervjuobjekts subjektiva berättelser...

Medan jag satt där på stranden började jag tänka på allt detta prat om slow-living, om att fånga ögonblicket, om att vara lycklig och hitta en inre frid.  Tänker de här människorna som bor i den här avlägsna by på huruvida de är lyckliga eller inte? Eller är saker och ting bara så naturliga för dem att de bara är - varken bra eller dåligt, tråkigt eller roligt, det bara är. Jag vill inte generalisera, alla har säkert sina dagliga sorger att tampas med, och i den här byn  mer än på många andra ställen (vilket ju  var orsaken till att jag tog mig hit ursprungligen). Men på riktigt, när du lever ett avslappnat liv, i balans med säsong och natur, med väder och vind, är verkligen lycka någon du går omkring och tänker på? Hur man ska leva för att vara lycklig? Hur lever man ett gott liv? Eller är det något man bara gör, eller inte gör, lever, utan att dess mer tänka på det. 

Den dagen kände jag på riktigt av mina begränsingar, de begränsningar som präglat mig via min uppfostran, utbildning och omgivning. Jag har missat så många saker, det finns så många saker som jag inte vet ett dugg om. Jag kände hur fint det är att kunna fiska sin egen fisk, äta sina egna hönors ägg, valla sin egen ko, och att att kunna lära sig simma i sitt eget hav. Det där sista för att jag bland annat träffade en sex-årig flicka som tittade konstigt på mig när jag frågade henne om hon redan kan simma... simma? vaddå? föds man inte simmande?!?! - var ungefär hennes svar. Just det. Så många saker som är helt naturliga i vardagen hos den flickan är något mina egna barn lär sig via skolböcker och siminstruktörer... långt efter att de lärt sig att gå.

När jag hoppade på den sista bussen in till stan tänkte jag på den byns öde, deras kamp om att få fortsätta leva sitt liv på sitt sätt. Deras kamp mot "utveckling", kampen som under de senaste 16 åren präglat byns invånares syn på sig själva och på utomstående, kampen som någonstans halvvägs delat byn i två läger: de som är villiga att ta emot kompensation och de som fortsätter kämpa för byns tillgång till den allsmäktige oceanen. Jag tittade ut över motsåndsskyltarna längs med vägen in mot stan som vittnade om samhörighet och kämparanda - och önskade att deras kamp ännu inte är förlorad. Jag hoppades att ställen som denna kan motstå alla de frestelser som kommer med utvecklingspredikans frälsande lovord. För oberoende vad den nationella statistiken och våra eurocentriska definitioner om 'fattigdom' må säga, så är det här samhället så mycket rikare än vad några makroekonomiska siffror någonsin kan tvinga oss att tro.

Jag vill inte bli politiskt involverad i mina studieobjekt. Därför får byns namn och dess kamp förbli okänd för mina bloggläsare. Men jag kan lova er, att den här byn inte är den enda som kämpar mot globaliseringens negativa effekter. Skrapa lite under ytan varsomhelst, och du kommer att märka att den här byns kamp kunde likväl ligga på "replängds avstånd" från dig själv. Det heter "cost of development" på fackspråk, eller att maximera välfärd hos majoriteten och minimera de negativa effekterna hos minoriteten...vilket oftast sker genom monetär kompensation. Helt legitimt när man tillämpar tillväxt ekonomisk politik, inte så legitimt om man använder sig av "buen vivir"-konceptet för att definiera vilken värld man vill leva i framtiden.

Utan att söka, hittade jag roten till det goda livet. Utan att veta vart jag var på väg, reste jag tillbaka till framtiden; till den framtid jag själv skulle vilja leva i.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar